Jag är designer och entrepenör.

Imorgon är det FashionRack och jag är mitt inne i en bubbla.

En förkylningsbubbla, och en planeringsbubbla och en drömbubbla. Det är mycket som händer nu. I mitt huvud mest, men också på andra plan. Jag har hittat ett givande extrajobb. Jag är fattigare än jag någonsin varit, men jag har stora planer och en stark tro på framtiden. 

Det senaste året har jag växt nåt enormt. Som kreatör och som entrepenör. Det formade sig som ett beslut då jag vaknade inatt med tät näsa och tungt huvud. Ja nu jävlar ska jag göra det här på riktigt. Ninda alltså, designen. Inte fastna i tänket "inte ska lilla jag". Skita fullständigt i alla invändningar som jag vet att en del kommer att komma med. Istället lyssna på de som tror. 

För även om jag kanske vred på mig en aning under Holkneckts seminarium i tisdags, så tog jag ändå med mig en del saker. Som att det går, om man har tillräckligt med tro på sin egen grej så kan man hitta finansiärer. Och allt det där andra, det lär man sig under vägen. 

För jag tror ju på min grej. Jag tror ju att det finns en hel drös med människor som skulle älska Nindaväskorna, men inte vet om att de finns. Jag är helt säker på att de skulle sälja. Att det inte riktigt finns någonting liknande på marknaden förutom ett visst finskt väskmärke, och det behövs lite fler alternativ att välja på, jag har en annan stil. Och hur många gånger har jag inte tänkt att jag inte vågar marknadsföra mig själv för mycket för att jag ju inte har kapaciteten att sy om det skulle bli för stor efterfrågan? Den kanske mest korkade anledningen till att inte expandera som jag någonsin hört.

Så jag tänker ta steget från hantverkspysslare till designentrepenör. Jag vågar ta på mig de kläderna nu. Den rollen. Det har tagit rätt lång tid. Den gamla rollen är svår att klä av sig. Jag har fått tweaka min hjärna många många gånger för att kunna tänka i de här banorna. Det kommer att behövas tweakas en hel del till. Men nu är planen formad, jag ska banne mig göra det. Starta upp produktion på väskorna, göra det på riktigt. 

Jag kommer att fortsätta gå upp fem på morgonarna för att städa efter andras skit, för jag behöver inkomsten. Men snart, om en inte alltför lång tid, kommer jag inte längre att behöva jobba för någon annan.

Då kommer jag att bära Nindas kostym utan några andra skyddande lager under. Både skrämmande och spännande. Men det kommer att vara på riktigt.

Imorgon är det FashionRack, och jag har inte föreberett mig nämnvärt. Men imorgon står jag där som designer och entrepenör, inte som hantverkare med en hobbyverksamhet. Och bara det, den kostymen, den stoltheten som gör mig rak i ryggen, kommer att göra den stora skillnaden, oavsett om det märks utåt eller inte. De största förändringarna sker ju inuti. Kanske har ni redan fattat. Men jag behövde fatta det också.

Det tog emot att säga det här. Jag tvekade, ska jag våga skriva det öppet - tänk om det inte blir av, vad töntig jag kommer att känna mig då. Jag antar att det är definitionen av ett "hårigt mål" (ni som går Krenovas entrepenörsprogram med mig förstår vad jag menar!). Men så, nu har jag sagt det, win or lose. 

Jag rättar till kostymen och fortsätter dagen.